Introduktion till förmaksflimmer
Hjärtat måste slå regelbundet och kontinuerligt för att upprätthålla en konstant blodförsörjning till vävnaderna, och det måste även kunna svara på kroppens ökade energi- och syrebehov, t.ex. under fysisk träning. Den viktigaste faktorn för att bestämma mängden blod som pumpas av hjärtat är den hastighet med vilken hjärtat dras samman eller slår. Denna hastighet styrs av en grupp celler i väggen i höger förmak som kallas sinusknutan (se figur 1). Sinusknutan genererar en elektrisk signal med jämna mellanrum. Denna signal passerar genom väggarna i förmaket och får dem att dra ihop sig, vilket ställer in rytmen med vilken hjärtat slår. Signalen passerar sedan genom ett annat område med specialiserade celler, AV (atrioventrikulär)-knutan, som överför den elektriska impulsen till kamrarna efter en kort fördröjning.1
- 1. Lewis T., Human Heart: Anatomy Functions & Facts, 2016, www.livescience.com/34655-human-heart.html
(Bild 1: Hjärtat)
Hos patienter med förmaksflimmer är det inte längre sinusknutan som bestämmer hjärtrytmen, utan även muskelceller i förmaksväggen avger elektriska signaler som orsakar oregelbundna och ofta snabba hjärtslag (takyarytmi). Detta minskar effektiviteten med vilken blodet pumpas in i kamrarna och kan leda till att det ansamlas blod i förmaket.
De oregelbundna signalerna skickas även till kamrarna via AV-knutan, vilket leder till oregelbundna och ofta snabba sammandragningar. Det kanske inte finns tillräckligt med tid för kamrarna att fyllas helt mellan sammandragningarna. Därför medför förmaksflimmer att mängden blod som kan pumpas av kamrarna minskar.
Förmaksflimmer förändrar de elektrofysiologiska egenskaperna hos myokardcellerna så att störningar i de elektriska signalerna tenderar att bli ett mönster som upprepar sig. Initialt går de flesta episoder av förmaksflimmer över av sig själva (paroxysmalt förmaksflimmer), men som ett resultat av strukturell och elektrisk remodellering tenderar förmaksflimmer att bli ihållande eller permanent med tiden.1
- 1. Atrial Fibrillation (Afib), www.clevelandclinic.org/health/diseases/16765-atrial-fibrillation-afib
Tecken och symtom
Många personer med förmaksflimmer har inga symtom. Faktum är att upp till 90 % av alla episoder av paroxysmalt förmaksflimmer kan vara symtomfria. Därför upptäcks förmaksflimmer ofta under en rutinmässig hälsokontroll eller en undersökning som görs av någon annan orsak.
(Bild 2: Tecken och symtom vid förmaksflimmer.)
Ibland diagnostiseras inte förmaksflimmer förrän personen får en allvarlig komplikation, t.ex. stroke, lungemboli eller hjärtsvikt. Även asymtomatiskt förmaksflimmer kan öka risken för att drabbas av en stroke, något som framhäver vikten av noggrann förmaksflimmerundersökning.1
- 1. Healey JS, et. al. The New England Journal of Medicine, 2012
Diagnos
Förutom anamnes och fysisk undersökning, kräver diagnosen av förmaksflimmer ett EKG som visar det typiska förmaksflimmermönstret. Enligt ESC-riktlinjerna från 2016 bekräftas diagnosen om en episod varar i minst 30 sekunder, enligt vedertagen konvention. Paroxysmalt förmaksflimmer missas ofta och det kan krävas långvarig övervakning.1
- 1. Kirchhof P, et. al. European Heart Journal, 2016
(Bild 3: EKG)
Klassificering av förmaksflimmer
Hantering av förmaksflimmer
Hanteringen av förmaksflimmer syftar till att minska symtom på arytmin och förebygga allvarliga komplikationer, t.ex. stroke. Dessa övergripande syften kan delas in i fem huvudsakliga mål för en långsiktig behandling av förmaksflimmer:
(Bild 4: Mål vid behandling av förmaksflimmer1)
För att säkerställa bättre kliniska resultat och patientens livskvalitet varierar behandlingen av förmaksflimmer från patient till patient där hänsyn tas till patientens besvärsnivå, sjukdomshistoria, komorbiditeter och identifierbara utlösare. Baserat på dessa faktorer bestämmer sjukvården de viktiga behandlingsstrategierna för sina patienter, t.ex. antikoagulationsbehandling, enligt risken för stroke (CHA2DS2VASc-poäng).2
Patientens engagemang är avgörande
Enligt ESC-riktlinjerna från 2016 för hantering av patienter med förmaksflimmer, bör patienten ha en central roll vid val av behandlingsstrategi. Eftersom behandling av förmaksflimmer kräver både livsstilsförändring och ofta en livslång läkemedelsbehandling, ibland utan omedelbar märkbar effekt, så måste de förstå sitt eget ansvar i behandlingen. Läkare och hälso- och sjukvårdspersonal ansvarar för att ge tillgång till evidensbaserad behandling, men att följa behandlingen är ytterst ett ansvar som vilar på informerade och autonoma patienter, något som bäst beskrivs som ”delat ansvar.1
- 1. Kirchhof P, et. al. European Heart Journal, 2016
